Orden uttalades igår av min 3-åring efter att hon ätit sig proppmätt på ugnspannkaka. Sedan la hon till "som Pippis pappa", men jag kände att hon hade kunnat syfta till mig med. Nu har jag i stort sett varit,nästintill, liggandes i 10 dagar pga sammandragningarna. Jag tror att jag har börjat acceptera det, men fortfarande stör det mig lite. Dels stör det mig för att jag känner att kilona bara tickar på. Jag kommer att se ut som en heffaklump när detta är över, men sedan även för att jag känner mig dålig och uttråkad. Jag skäms lite för att erkänna det, men jag får en känsla av att vara dålig på det här med att skapa barn. Jag vet, det är ingen prestation i form av en tävling men det kan ändå få mig att känna mig okvinnlig. En kvinna är ju skapt för att bära barn. Jag tränar min kropp för att den ska vara stark, varför känner jag att den sviker mig? 

När jag väntade min första dotter så hade jag också mycket sammandragningar, men inte alls som nu. Då var problemet egentligen förlossningen som inte riktigt gick som det skulle då livmodern var trött. Efteråt konstaterade specialistmödravården att jag ska snittas vid nästa graviditet. Även då kände jag mig som en sämre kvinna som inte klarade av en förlossning. Jag som hade varit så förberedd och gått profylaxkurs å allt! 

Varför ställer vi så hårda krav på oss själva?

Jag kan omöjligt styra hur en graviditet eller förlossning fortlöper, varför känner jag mig då så dålig? Jag har ju inte alls samma tankar om andra kvinnor. 

När ska vi lära oss att vara lite snällare mot oss själva? 

Sedan skäms kag för mina mindrevärdighets-komplex när jag tittar på min dotter. Hon är ju det vackraste som finns! Inte konstigt att det tog på krafterna att skapa allt det där underbara!

Jag må redan känna mig som en heffaklump, att vikten ökar medan muskelmassan och konditionen seglar iväg i horisonten. Men, min man är fantastisk och ger mig komplimager och stöttar mig. Han säger åt mig att det jag gör just nu, skapar vår dotter, är den största av alla prestationer och att det är fantastiskt att kunna göra det. Han säger åt mig att fokusera på det som får mig att må bra, för han är övertygad om att bebben i magen också mår bra då. Så om det innebär ligga still i soffan, äta choklad och läsa en feelgood-bok så är det så. Så, nu väljer jag att lyssna till min makes kloka ord. Det blir en fredag i soffan tillsammans med Khaled Hossini och mörk choklad. 

Trevlig helg allihop!